Ringde just och fick en tid hos sjukgymnasten på Tybble vårdcentral – imorgon bitti. Att hitta telefonnumret tog nog faktiskt längre tid än att boka tiden när jag väl kom fram till sjukgymnasten (vilket visserligen också kan säga något om de många klicken på landstingets hemsida…). Det visar – lyckligtvis – att två viktiga politiska satsningar fungerat: 1/ att öka tillgängligheten och 2/ att skippa remisstvånget till sjuksymnasten. Heja landstingspolitikerna i Örebro län (särskilt sossarna såklart)!

(För den som undrar: Jag har otroligt ont i ryggen och smärtan kommer att ökas av att min fru lär upprepa ”vad var det jag sa” i ungefär varje mening de närmaste dagarna – hon sa ju att jag inte borde spela innebandy när jag nyss haft ont i ryggen).

…törs jag inte lista så här på uppstuds. Men jag fick syn på att Stefan Wikén hakat på Mymlan, Erik Laakso och Mackan Andersson som börjat lista musik som visar vem man är – och listor på musik som man skäms för. Det där måste man självklart hänga på, men jag är inte så modig som Mymlan som skriver ”Och tänk inte för länge, välj de låtar du först kommer att tänka på.” Så kan man ju inte göra. Och dessutom har jag ju inte spotify. Än. (För övrigt har jag ju skrivit om min musik tidigare, fast kopplingen politik och musik handlar ju oftast om kent…). Men jag återkommer.

”Internationella rödakorskommittén (ICRC) anklagade på torsdagen Israel för att bryta mot internationell rätt genom att underlåta att hjälpa skadade palestinier”, skriver DN. ICRC har påträffat flera döda personer och överlevande (flera skadade och försvagade barn) som israeliska soldater låtit bli att hjälpa. Än en gång bryter Israel mot internationell rätt.

Att i det läget läsa Frederick Federleys otroligt korkade debattinlägg på newsmill blir nästan för mycket. Jag mår fysiskt illa. Så här skriver tokhögerns värsta Israel-fanatiker: ”Israel förväntas ge sjukvård, el, bensin, kunskap, teknik och administration till människor som vill utplåna dem. Vilka andra länder ställer vi krav på att förse aggressiva och hatiska element med dessa förnödenheter? Inga.” Jo, Federley: vi ställer det kravet på alla ockupationsmakter, som typ Israel (läs Genevekonventionen, särskilt artikel 55). Vi ställer krav på alla stridande förband att de inte bara ska skona civilbefolkningen utan också ta om hand skadade. Stridande, typ Israel (läs artikel 3, Genevekonventionen: ”The wounded and sick shall be collected and cared for.”). Men att en folkvald riksdagsledamot ska bry sig om sådana småsaker som Genevekonventionen kan man ju inte kräva – han har väl fullt upp att driva någon salladsbar i konkurs.

DN beskriver de syner hjälparbetarna möttes av: De ”hittade fyra små barn som låg bredvid sina döda mammor i ett hus. De var för svaga för att kunna stå på egen hand”. ”Det är därför jag förstår Israels agerande”, skriver Federley. Jag tror jag kräks.

Lyckligtvis kan man dämpa den uppgivna spykänslan med att läsa Göran Rosenbergs som vanligt kloka DN-krönika: ”Israel är i full färd med att skapa sig en fiende som inget har att förlora och inget att se fram emot och som därför likt Simson i Bibeln när en sista önskan om att ta sina plågoandar med sig i döden”, skriver Rosenberg. Och han har ju dessvärre helt rätt.

På lördag kl 13 hittar ni mig vid Skattehuset i Örebro. Kom du också.

FNs generalsekreterare Ban Ki-moon förfäras över att Israel bombat 3 skolor och ett hälsocenter som FN-organet Unwra driver. I en av skolorna dödades minst 30 människor – som sökt sig dit för att fly undan Israels bombningar.

Jag tycker att Sveriges regering ska agera tydligare (liksom EU, FN och många andra) men tycker att Carl Bildt hör till de utrikespolitiker som varit tydligast och skött sig bäst i denna fråga. I dessa dagar påminns man dock om Olof Palmes formuleringskonst. ”Satans mördare” är ett lämpligt namn på Israels regering. Eller så kan man jämföra med terrorbombningarna av Hanoi 1972:

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Vietnam, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.” (mer om talet)